"Godkväll Fänrik." Björn vände sig om för att möta sitt gamla befäls gråa ögon. Han log, ett leende utan glädje. Mannen måste vara runt de sextio nu, men hans långa raka rygg var inte krökt och hans kraftfulla käklinje var uppsträckt i en stolt hållning. Han bar civila kläder med en tunn luftig rock över ljusa kläder, så karaktäristiska på nordbor så här långt söderut. Björn vände sig tillbaka över disken där han väntade på att killen som arbetade sent på kliniken skulle komma tillbaka med Björns fil.

"Där har du fel, nabo. Jag är ingen Fänrik. Du har nog helt enkelt sett fel på person." Mannen bakom honom tog ett par steg framåt på det spegelblanka golvet.

"Du hade kunnat vara Major vid det här laget om du bara hade velat, Björn. Det hela var ditt val, det vet du."

Björn vände sig om och suckade. "Ja, det var mitt val och jag är alltså inte Fänrik längre och jag kommer med största sannolikhet alltså inte vara så intresserad av vad det än är ni säljer, Överstelöjtnant."

"Det är Överste numera, faktiskt."

"Jaså? Bra, bra för dig. Grattis." Sa Björn dröjande medan Översten böjde på huvudet i en tacksam gest. De stod så en stund och bara betraktade varandra. Första gången de träffats var för så längesen nu. På den tiden hade Björn bara varit ännu en av de ivriga unga männen i Skandinaviens Försvar. Så ambitiös. Översten hade tagit honom under sina vingar och han hade inte gjort sin mentor besviken. Björn ingick i ett förband tillsammans med ett par andra som gjorde ’smygoperationer’ åt regeringen som de var för delikata för att våga erkänna själva och sedan hade han tillsammans med Ahmad, Felipe och Max flyttats över till MUSTs operationella avdelning där de lärde känna Gustav. Det skulle sedan bli de fem som tillsammans begärde avsked från MUST och starta eget. Här inne på en cyberklinik i Beirut, så många år senare träffade han alltså sin gamle läromästare. Det hela kändes konstigt. Det enda som hördes var det diskreta surrandet från ventilationen. Det var svalt här inne, inte som därute i den extrema hettan. Beirut var inte i så fint skick, men det märktes då inte inne på den mycket påkostade cyberkliniken. En av de bästa i världen. Billigare än Berlin och bättre kvalité än Singapore.

"Så, vad har du för affärer här nere då?" sa översten till slut, som för att bryta den pinsamma tystnaden.

"Åh, Översten! Om MUST inte har listat ut det åt dig, så har de verkligen blivit sämre sedan jag slutade där!"

Översten flinade, ärligt den här gången. Han hade alltid haft svårt att hålla sig för skratt, något som Björn alltid uppskattat hos honom. "Du är här för att uppdatera din mjukvara i dina installationer som du gjorde -58. Dessutom har du sömnsvårigheter och tror att det kan ha att göra med spinalacceleratorn du skaffade då. Din mamma bor fortfarande i Göteborg och du hälsar på henne så ofta du kan. Du har börjat äta Geredon på en läkares ordinering. Tror du verkligen att dina mardrömmar har att göra med att du skulle ha utvecklat någon slags cyberpsykos?"

Björn nickade med ett leende. Sen trevade han i fickan lite och höll upp en liten vit burk. Med tydliga bokstäver syntes läkemedlets namn på sidan. "Jag äter dem inte. Inte längre i alla fall. Dödar reflexerna."

Översten nickade med en förstående min. "Jag plockade ut de flesta av mina implantat för längesen. Tyckte aldrig om dem. Trivs du med dina?"

Björn ryckte på axlarna och gjorde en otålig min. "Nej nu får det fan vara nog med det här." sa han. "Du kom ju inte hela vägen ner till Beirut bara för att se hur jag trivs med mina moddar! Säg bara vad det är du vill!"

Översten nickade med en avväpnande min. Han satte sig på en av de mjuka fåtöljerna vars mikroprocessorer snabbt läste av hans vikt och ungefärliga sittställning och formade sig efter honom för maximalt stöd.

"Vi vet att efter att du och fyra kamrater lämnade MUST-operationella avdelningen så bildade ni en egen firma. Vad är det ni kallar er? Broderskapet? Lite barnsligt, tycker du inte?"
"Inte barnsligare än att slåss med några skogstomtar om frusen mark som man ändå inte vill ha.” sa Björn mellan sammanbitna tänder.

"Okej, okej. Ta det lugnt. Jag bara skojade." Översten höll upp händerna och blundade så där försonande som han brukade göra så fort man hetsat upp sig för något onödigt. Under storoffensiven in i gerillakontrollerat territorium gjorde han ofta den minen. "Bara några år senare så tog ni in ytterligare tre killar, som experter. Alexander, David och Jesper, inte sant?"

Björn nickade sakta.

"Sedan dess har ni gjort beställningsjobb, ganska bra betalt, va? Den där insatsen mot ChemCorp måste ha betalat väl, i alla fall? Det tog oss två år innan vi fick veta att det måste ha varit ni som gjorde det."

"Vet ChemCorp?" sa Björn snabbt.

Vilken löjlig fråga. Hade de vetat så hade han varit död vid det här laget. Morsan, syskonen och alla de andra i Broderskapet med.

"Nej, det tror jag inte, men de lär väl lista ut det så småningom." sa Översten utan att röra en min.

Björn nickade. Det var ju en möjlighet, men han trodde inte det. Översten gissade säkert bara, men nu hade han avslöjat sig. Korkat. Förhoppningsvis var Översten en tillräckligt god vän fortfarande för att hålla tyst.

"Hur som helst, för ungefär fyra år sedan gjorde ni ett jobb åt ett mindre företag. Ni skulle bara vara livvakter åt en mellanhand som skulle förhandla om ett pris för att en 'Specialist' skulle riva ett rivaliserande företag. Jag vill veta allt om den här soldaten, den här, kyrassiären."

Björn rynkade pannan i äkta förvåning.
"Är det allt? Åkte du hela vägen hit för att få den infon? Du hade kunnat köpa mer av vem som helst. Han borde väl vara lätt att hitta, så mycket folk som han hade ihjäl i Berlin! De sålde väl till slut, visst gjorde de?”

Översten nickade snabbt. ”Visst gjorde de det. Det är nya tider när en enda man kan göra så mycket skada. Folk vågade inte ha med företaget att göra, så de gick på knäna på mindre än ett år. Hur som helst, han är försvunnen.”

”Vad då försvunnen? Vad menar du?”

”Han är försvunnen. Det är vad jag menar. Han står inte att finna överhuvudtaget. Ingen vet vart han tagit vägen.”

”Det var som fan. Ja, vad vill ni veta då? Jag vet inte mer än att han är stor och gjord av cybertech.” Björn skrattade till lite. ”Ja, faktiskt, han verkar vara gjord av cybertech. Pratar konstigt och har ett stort jävla svärd, fast det lär du väl ha sett på nyheterna från övervakningsvideon som de släppte.”

”Okej, jag är inte intresserad av det där. Du vet vem som var mellanhanden och du kan spåra det uppåt. Ta ditt team, hitta den som lyckades komma i kontakt med kyrassiären och rapportera sedan tillbaka till mig.”

”Vänta lite nu, gubbe lille…” började Björn.

”För helvete! Tilltala mig med grad och visa lite förbannad respekt!” Exploderade Översten plötsligt. Björn stod och gapade av förvåning.

”Ja, Överste” sa han till slut.

Översten reste sig upp och borstade av sin rock och började stega ut ur kliniken. ”Ring upp dina vänner. De flesta av dem är i Paris, men Gustav är tydligen i Ryssland. Uppgradera du dina moddar, skaffa de vapen du vill ha och lek expert, men i slutändan så ska du göra det här för mig. För Skandinavien. Har du förstått?”

Björn stod stilla och käkmusklerna arbetade hårt.

”Jag vill ha en grundläggande rapport om ert tänkta tillvägagångssätt i morgon bitti!” sa Översten med ryggen mot Björn. Björn stod fortfarande kvar vid disken med armarna längs med sidorna. Händerna knöts och öppnades men hans ansikte visade inte med en min vad han tänkte.

”Ja, Överste…” sa han lågt.

”Gott!” sa Översten och vände sig om med ena handen på dörren ut till trapphuset. …Fänrik.”

Kommentera
Namn:	Gäst
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!