Vi får följa den frilansande kulturkorrespondenten Anna Krasovna på hennes resa inunder ytan av federationen och den värld som döljer sig bakom dess karga men mastodonta fasader. Här besöker hon en grupp militanta aktivister inne i självaste kärnan av Paris.

Ögonen är förbundna och mina händer fängslade, det skaver mot lederna men det är det värt för att få komma in och se det jag har blivit lovad. Bilen kör fort och gör många tvära kast i kurvorna. Min ledsagare är en politisk aktivist i den sedan länge terrorstämplade grenen av aktiviströrelsen. Varje andetag hon tar är fyllt av frustration, en underkuvad och nackad stolthet som både medborgare och människa. Hennes ord är fräna och argumenten raka. Det går inte att ta miste på allvaret i deras vardag. Övervakningssamhället är dem alltid på spåren och det gäller att hela tiden vara ett steg före.

Plötsligt stannar bilen med en hastig inbromsning. Någon rycker upp dörren och sliter ut mig på gatan. En dörr öppnas och jag hör viskande röster. En kvinnostämma, sannolikt min ”guide”, ger ett par snabba kommandon och släpar sedan in mig i en byggnad. Jag hör ett mekaniskt ljud, antagligen ett vapenstycke som osäkras. Vi går nedför trappor, in i portaler och genom kulvertar. Det är svalt och våra snabba steg ekar i tomrummet. Vi kommer in i ett litet utrymme, kanske en hiss, jag vet inte. Ögonbindeln åker av, jag står mycket riktigt inne i en trång hiss tillsammans med aktivisten som jag följer. Med sig har hon två livvakter, de är maskerade, bär på tjocka skyddsvästar och har varsin gasmask hängandes i sidan. Över ryggen har de automatvapen och i bältet stridsknivar och granater. Svårt att tänka sig att det är samma Paris som när jag tog in på hotellet igår afton. Min guide lossar även på mina handfängslen.

”Ber om ursäkt för obehaget, men det är en säkerhetsprincip vi har. Du skulle lika gärna ha kunnat vara infiltratör”.

Hissen börjar sakta röra sig neråt. Efter en stund stannar den mjukt och dörrarna glider upp. Det är ett stort betongutrymme, möjligtvis någon gammal servicecentral för ventilation, värme och elektricitet. Nu är stället fyllt till bredden av bruna lådor med militära nummerbeteckningar. Flera maskerade vakter med tjocka skyddsvästar står och trampar. Vi går förbi dem in i ett sidorum. Här råder febril aktivitet, ett par datorskärmar hänger utefter väggarna och ett flertal terminaler är tillfälligt uppjackade på de hopskjutna borden framför. Jag kan inte urskilja annat än att det handlar om hacking och programkodning. En av de som sitter framför terminalerna kan inte vara mer än tio, kanske tolv år. Men skenet kan bedra - han är ärrad, smutsig och tanig precis som de andra, frågan är om han är med dom eller om han är inhyrd? Killen bolmar lugnt på en cigg och ser oberörd ut, de andra är betydligt mera nervösa. Ett par kanyler och en stor silvermantlad pistol ligger vid sidan om inmatningsbordet. Han har även två sladdar instuckna i sidan på huvudet, den här killen är säkert inte billig.

”En agent är inne i cirkulation på b, jag leder honom till er om tio sekunder, 9 8 7 6 5 4…”

”Okej jag tar honom, ge mig en säker utgång så ska jag avleda fanskapet så han aldrig hittar tillbaka igen. Eller är det bättre att vi nukar honom?”

”Vi låter honom gå”, den fjuniga tolvåringen fimpar i en mugg på bordet och ger de andra en övertygande blick. ”Han har ändå inte märkt något, så länge vi lyckas hålla kvar dom utanför fasaden är dom mer värda helskinnade. Självklart kan vi lägga en tracker på de minst skillade och låta dom leda oss tillbaka till källan. Men vi låter honom gå nu, vi har inte tid att joxa. Vi har viktigare saker att uträtta. Som min betalning till exempel, jag gör inte det här gratis om ni trodde det.”

”Men vi har ju en överenskommelse, betalningen skulle ju ske efter operationen, enligt dealen.”
”Situationen har ändrats, även mitt skinn står på spel”, den unge mannen tar fram ett litet stift och pressar in det i högerarmen, det bränner till och han suckar djupt. ”Men jag kan ge er ett vänskapspris, vi lägger på tio procent. Jag vill ha det cash.”

”Låt gå” säger en av de andra, ”han är värd det”. De andra instämmer med tysta nickanden.
Jag och min aktivistguide går in i en liten sidoskrubb, här finns det bara två stolar och ett bord. En ensam lykta sitter i sidan av väggen ovanför, den blixtrar till ibland men lyser ändå upp rummet hjälpligt. Den unga kvinnan kallas för YT, en förkortning på ett nervgift som polisen använder vid kravallinsatser. Hon tar fram en liten plastburk tömmer ut några tabletter i sin darrande hand.

”Så här är det varje dag”, säger hon beklagande. ”Och vi ska vara en politisk rörelse.” Hon skrattar lugnt och lägger tabletterna i en sked som hon sedan bränner med en tändare. Tabletterna börjar koka och hon häller ned resterna i en fickplunta. YT skakar om och tar en djup klunk. ”Fötterna, jag menar våra kamrater utanför scenen, dom fattar sällan vad det handlar om. Att samhället skiter på oss har dom ju hajat, men mer än så…” Hon blir tyst och tar en ny klunk.

”Det var egentligen inte vi som började, det var företagen hela tiden. De betalar polisen för att pejla och fängsla de som ligger bakom rörelsen, ibland räcker det med att dela ut flygblad eller att uppmana arbetslösa drops, rads och knegare att rösta på någon annan än korporationens kandidater. Man är övervakad hela tiden, om du är anställd är det ännu värre. Jag gick omkring ute på ”place de l'unité” för några veckor sedan. När man går där nere mellan de bägge femtiometersväggarna i marmor känner man sig liten. Man slås även av hur ordnat och städat allting är därute, inte en fimp så långt ögat når. Putsade skor, vackra kläder och stil på det hela. Till och med betongen är vackert urgröpt med ornament och detaljer för att visa på pråligheten. Samtidigt, bara några kvarter bort blir en enarmad tiggare söndersparkad av ordningsvakterna. Dom skrattar när käkbenet på den stackars hjälplösa mannen krasas. Han hade bara frågat om han kunde få lite vatten. Själv klarade jag mig nästan i en hel timme innan dom kom och ville scanna mig. Jag bad dom dra åt helvete och sen gick jag därifrån. Hade ordningsmännen känt igen mig på signalement eller låtit scanna mig utan att fråga först så hade jag troligen varit död vid det här laget. Man fastnade antagligen på ett par kameror men dom har ju så många att dom inte hinner kolla allt.”

YT stirrar blint framför sig, bortom mig, bortom Paris och Federationen. Hon berättar om när hon först beslutade sig för att gå djupare in i aktiviströrelsen, tidigare hade YT nämligen bara hållit sig till politiken. Då, vid sjutton års ålder var det hela inte så viktigt. Men vändningen kom när hundratals fredliga demonstranter massakrerades på öppen gata utanför forskningskomplexet Phoenix BEE. Det började med att ett antal ockupanter tidigare under kvällen hade tagit sig in i en av komplexets annexbyggnader. YT var en av dem, hon följde med eftersom hennes nyfunna stora kärlek var en av teamets ledare. Polisen som anlände hade fått oklara och motstridiga direktiv, det var därför själva insatsen fördröjdes. Samtidigt hade tusentals demonstranter från närliggande block tagit sig till platsen för att sälla sig till ockupanterna. Det var en mäktig syn, berättar YT. Demonstrationen i övrigt gällde tydligen inte ens Phonenix, det gällde övervakningen och tempot på arbetsplatserna runt om.

”Vi var där av en helt annan orsak, vi visste nämligen att PBEE använde infångade människor som försöksobjekt i deras bio-vapen-avdelning. Det var något som inte fick komma ut, så Phoenix betalade polisen för att sätta in vapen mot oss. Nu blev stormningen ett misslyckande, eftersom vi redan hade stuckit från platsen genom det nedre kloaksystemet. Annexet skulle sprängas, det var planen från början, vi ville inte skada någon. Men att polisens insats skulle ske just som bomben gick av var vi inte beredda på. Tolv av deras specs dog där. Det var därför som dom beordrade att öppna eld mot demonstranterna utanför. Tänk dig att bära det på ditt samvete.”

”Hur gick det med din stora kärlek efter det?”

”Han blev infångad strax efter operationen, av Phoenix egen specialstyrka, han tog på sig allting själv och sa ingenting under förhöret.”

”Hur vet du det?”

”Vi sitter ju här nu, och han är död. Om han hade berättat om rörelsen, koderna och våra gömställen så hade ingenting av det här funnits.”

Plötsligt sliter en maskerad man upp dörren, han har en kalashnikov i handen.

”Vi måste dra, kvickt.”

”läge tre?”

”Inte än, men en gömd bot låg kvar när vi rensade upp i b. Det kan vara illa, vi vet inte än. Men stället är ändå inte säkert. Utrymning och förflyttning i två omgångar, ni går först. Vi tar tunneln…”

”Okej!”

Kommentera
Namn:	Gäst
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!