"Tien affamar, Angel?"

Angel vände sig om och stirrade rakt in i ögonen på Stefan, en kebabsäljare på hörnet.

"Ah, na..." svarade Angel. "Mash tard, bee!"

Stefan kunde bara eurolingo och Angel talade bara några spruckna fraser på språket, men han stod alltid på samma ställe utanför ingången till hennes lägenhet. Förr hade de försökt prata lite med varandra, men språkbarriärerna förhindrade att de kom någonstans och trots att Angel egentligen tyckte att han var snygg var det en total flopp eftersom hon inte kunde prata med honom.

Hälsoministeriet hade gått ut med en allmän varning om surt regn i helgen så Angel drog regnkappans huva över ansiktet och försökte gå under de utstickande halvtaken, balkongerna och halvtrasiga skyltarna för att slippa få så mycket av regnet på sig. Även det kändes lite som ett dödfött projekt för det formligen öste ner regn. Två soldater med regnrockar och gasmasker vände sin uppmärksamhet mot henne när hon passerade dem. Deras utstyrsel och vapen fick dem att se ut som två hotfulla, gigantiska insekter, men de sa inget till henne och hon kunde ta sig förbi med bara en kort nervös blick.

Hon svängde upp längs den raserade bron och klättrade över de rester som låg huller om buller mellan de två höghusen som till skillnad från bron faktiskt visat bra hållbarhet under den natten då bron sprängdes. Två år sedan nu och Restaureringsministeriet hade fortfarande inte kommit fram till huruvida de skulle riva resten av bron, sanera stället, eller om de skulle bygga upp den igen. Ju längre de väntade desto fler av "Necroids" flyttade in. Om de inte gjorde nåt snart skulle inte ens ParaMil kunna häva ut dem.

Angel klättrade upp över bråten och den slitna betongen. Två Necroids satt och glodde på henne. Så här tidigt på kvällen, med ’milsoldater bara några hundra meter ifrån dem var Angel inte rädd för dem.

Å andra sidan var inte de rädda för henne heller. En liten , ja till och med mager, tjej på 43 kilo, vilket var för lite för hennes nästan 160 centimeter. Håret missfärgat och tovigt. Angel hade ingen aning om vad hennes rikiga hårfärg var. Hon färgade håret för första gången vid sex års ålder och sedan dess var det alltid nya färger. En sommar för tre år sedan när hon och Jive lyckades smita ombord på Berlinexpressen tappade hon nästan allt hår efter att ha bytt hårfärg 22 gånger inom loppet av 16 timmar. Delar av håret som växte ut var grått, men bytte sedan färg och blev rött innan Angel färgade det lila. Det hade varit alla färger som fanns och allt däremmelan, men Angel kom alltid tillbaka till lila. Kanske var det som närmast skulle kunna beskrivas som hennes riktiga hårfärg.

Jackan var egentligen inte Angels. Hon lånade den av en kille som hette Peter, men det var tre år sedan han senast frågade efter den. Över det en gammal militärregnkappa av syntet. Angel köpte den bara för att hon gillade skotthålet i vad som för henne var i maghöjd, men på den soldat som en gång burit den, måste det vara mer i brösthöjd. Ännu ett satt i ryggen, precis lika stort som hålet på framsidan. Sluggsey sa att det var ”hålspets” som orsakat det.

Sluggsey var medlem i ”NeoWorld Survivors”. Angel tyckte att regnkappan hade högre IQ än Sluggsey. Han påstod sig alltid ha upplevt så mycket och att han stridit i ett flertal krig. Jive brukar alltid skratta när det kommer på tal och påpeka att Sluggsey en gång påstått att han slagits i Ural-kriget när han var tjugo.

”Fint så långt Sluggsey. Hur känns det att vara femtio år?”

Sluggsey var inte mer än ett par år äldre än Angel. Max tjugosju, tjugoåtta.

Till denna utstyrsel bar Angel två omaka par skor. Båda av gammalt ”Step-son”märke, men olika modeller. Angel hade olika stora fötter. När hon var yngre brukade Angel alltid köpa två par av samma modell för att dölja det, eller pressa ner den större foten i en två storlekar för liten sko. När hon lärde känna Jive fick hon för första gången höra att det var ”centpro”, hundraprocentigt, att ha något som utmärkte vem man var. Jive kunde en del eurolingo och hade många killar. Hon var på många sätt allt det Angel aldrig varit. Utåtriktad, kaxig, självständig och sexig. Trots det kom de bra överens och deras vänskap var något som hållit i över tio år nu. Eftersom Angel inte hade så många vänner såg hon alltid till att vårda det hon hade med Jive.

Tre steg till så stod hon till slut uppe på bron och hämtade andan. Däruppe på bron som sträckte sig kanske ett par-trehundra meter fram levde och dog en stor del av områdets befolkning. Där fanns allt om man bara visste vem man skulle fråga och hade tålamod.

Angel tog ett sista anfått andetag innan hon började leta sig fram bland alla människor.

För en outsider är ”Dernière pont” en skrämmande plats. Människorna är farliga och beter sig underligt. Betongen är skadad och här och var sticker armeringjärn upp likt spjut, eller för att bilda ett galler för de små skjul som byggts upp på bron. Enda ljuskällorna är stora eldar som matas med allt som går att ta loss. Den Sista Bron sover aldrig, likaså en del av dess invånare.

Men för en bromänniska är detta himmelriket. Alla är accepterade och man respekterar allas åsikt, så länge man kan stå för den.

Jive fick syn på Angel först och skrek efter henne.

”Angel, me Ess-ess! Kom hit så jag får klämma på din magra rumpa!”

Jive tyckte om att säga till Angel att hon var snygg, men samtidigt förolämpa henne för något. Angel hade vant sig för längesen.

”Hej Jive. Har du redan börjat?” sa Angel och skrattade.

”Mhm!” utstötte Jive belåtet samtidigt som hon sög på en cigg med knepigt utseende. ”Såklart!” skrek hon och tog ett hårt tag om Angels rumpa. ”Kom så ska du få träffa våra vänner – för ikväll!”

”Vännerna” var fem killar och en tjej som såg uttråkad ut.

Från vänster presenterade Jive; Salem, Mason, Ziven, Donnor, Carmella och Alvaro.

Tagna namn såklart. Alla utom för Alvaro, den siste killen, med bar överkropp. En sån där kille som har tatueringar överallt och vill visa hur många timmar han spenderat tillsammans med hantlarna och vattenutdrivande medel.

De andra var om möjligt ännu värre, med transparent hår, något som varit ute i säkert två år nu och fejkade polis- och militärattiraljer. Tjejen var värst för hon försökte se ner på Angel, något som Angel var van vid, men att hon dessutom försökte se ner på Jive, blev bara patetiskt. Jive var allt hon visade och allt den där Carmella ville vara.

Bredvid Jive såg hon bara ut som en billig kopia. Jive var lång, över 1.80 och hade klart vitt hår som stod precis som Jive ville. Därtill hade hon klara bruna ögon, med skärpa och insikt. Jive var rätt smal, men hade ändå ganska stora bröst och en snygg häck, så alla killar tände på henne. Det verkade iallafall så.

Den där Carmella hade säkert ett namn som Charlotte, eller Christine egentligen. Något tråkigt, något typiskt tyskt. Jive hette iallafall Jive och hade alltid gjort det. Carmellas trista uppsyn var genomskinlig där hon rökte Crystal eller Hasch. Hon var egentligen vettskrämd för Jive. Hon var visserligen större än Angel, men hon mätte säkert inte mer än 1.70 stående. Därtill hade hon uppstoppad BH. Hade inte råd med förstoringar alltså. Till det hade hon ett par kängor som hon uppenbart klippt i och målat på för bara några veckor sedan.

Angel såg allt sådant här och hon kunde bara inte låta bli att förakta dessa människor.

”Varför ska vi hänga med dom här ”TC’s” egentligen, Jive? Dom luktar ”sub” lång väg!” väste Angel till Jive.

”Du får se.” myste Jive tillbaka.

”Kom nu, så går vi till Florian!” sa hon och gav till ett upprymt litet tjut.

Nu fattade Angel. Florian var den lokale bossen just på den här delen av bron och han hade det bästa LSD’t  på bron och Jive planerade att sälja till dem för att få en ”gratifikation” av Florian.

Florians ”muskler” släppte snabbt in Jive och de andra. Angel tyckte egentligen inte om att vara här. Florian var en affärsman uppvuxen på bron och han gjorde som han ville. Det gick rykten om att han tvingade folk att göra saker för att de skulle få köpa. Vissa sa att han begärde saker som mord eller att de skar av sig fingrar, men Angel blev mest rädd av de rykten som påstod att han begärde sex i utbyte mot att man skulle få köpa.

Florian verkade upptagen i natt och Angel blev lugnare av att det var Deke som sålde till dem. Han och Jive var ihop ett tag för något år sedan, men det tog slut ganska snabbt. Nu låg de bara med varann ibland, fast bara när Jive ville. Nästan som om av en regel aldrig när han ville.

Deke gav dem tre askar stora som tändsticksaskar och smög sedan över en till Jive när de andra inte tittade. Angel såg hur han frågade något och hur Jive skrattade ett silverklingande skratt och skakade på huvudet.

”Hur lång tid tar det dig att genomskåda systemet, killen?” tänkte Angel och skakade på huvudet.

Med en lättnadens suck steg Angel ut ur Florians tält.

”Vi går över till andra sidan,” sa Jive ”dom ska dra igång rätt snart nu!”

Jive var inte så bra på det där med tider och så, så ”dom” hade redan dragit igång festen. Som tur var hölls det under den del av bron som fortfarande hade tak över sig. Regnet öste ner, så Angel la tacksamt ifrån sig regnkappan tillsammans med Jive’s saker hos killen som lovade passa grejorna för en liten avgift. Här var betongen skonad från vädret  och man kunde fortfarande se gjutningarna. Här och var stod tomma skelett efter vad som en gång varit busshållplatser och bänkar. Plexiglaset hade för länge sedan sparkats ut och trädelarna var sedan flera år tillbaka mat åt eldarna.

Musiken var rätt bra den här natten, till skillnad från hur det brukade vara. Det måste vara säkert tre-fyra hundra pers här nu. Kanske mer. Jive dansade och skrattade. Drog med sig Angel in i centrum för festen och kysste henne lyckligt. Angel skrattade och dansade med. De sex ”Sub-urbans” följde efter så gott de kunde och stirrade storögt omkring sig. Carmella verkade mest bara försöka hålla balansen och höll krampaktigt tag i en av killarnas tröja.

Angel log skadeglatt i smyg och dansade vidare. Lät musiken leda henne. Hon var en skicklig dansare, kanske till och med bättre än Jive och det gav henne alltid en kick att få vara i musikens värld.

Jive skrek och tjöt av glädje när hon dansade, men det hördes knappt över allas andras röster och den öronbedövande musiken.

Efter ett tag drog de sig utåt igen, till ställena där bryggarna sålde sitt.

Jive köpte två snabba shots och gav den ena till Angel.

”Angel me Ess-ess! Jag älskar dig! Ah, så skönt att vi gick hit!”

Angel skrattade och nickade. Shoten var söt och hade en eftersmak av hallon och drego-juice. Effekten var nästan omedelbar. Det slog runt i Angels huvud och hon fick blinka flera gånger för att stabilisera blicken. Trots det snurrade det fortfarande lite och Angel fick dra efter andan flera gånger för att inte bli illamående.

”Hur känner du dig?” hördes en röst. Angel såg upp på Alvaros ansikte. Han log. Kunde inte avgöra om det var vänligt eller nedlåtande.

”Inte så van vid sprit va?” sa han och skrattade lite.

”Skit du i det, ditt as.” sa Angel surt och gick in mot festens mitt igen.

”Stopp, vänta. Fek, vafan, det var inte så jag menade. Stanna!” ropade Alvaro efter henne och tog tag i hennes jacka. Hon vände sig med en misstrogen min mot honom.

”Jag försökte bara vara trevlig, tjejen. Få prata lite med dig. Mira, muchacha, jag tycker du är snygg.” sa han.

Angel rynkade panna och förstärkte sin misstrogna min.

”Tror du att du får ner mig med fattigt djävla smicker och hispanic talkin’ eller? Du kan gå och spänna överarmarna för någon annan, okej?” fräste Angel så snabbt hon kunde.

Alvaro skakade på huvudet.

”Jag pratar såhär, tjejen. Jag tar till mitt modersmål när jag blir nervös. Och anledningen till att jag inte har någon tröja är för att ett as på monorailen tände eld på den.”

Angel himlade med ögonen.

”Trist.” sa hon och gick därifrån. Hon fick lite dåligt samvete. Han var ju egentligen snäll mot henne. Hon var kanske lite onödigt hård mot honom. Efter en mycket kort stunds dåligt samvete bestämde hon sig för att han ändå förtjänade det och glömde strax av att han levde ens en gång.

Jive stod uppe på vad som verkade vara en avsliten bit av ett plåttak och dansade tillsammans med fyra-fem andra. De hölls uppe av folkmassan som på sina bara händer lyfte plåten och lät den vandra runt i havet som var festen. Angel orkade inte skrika till henne utan fortsatte dansa.

Ännu en shot och Angel kunde bara känna musiken som bestämde över henne. Ännu en shot och musiken tog över helt. Det syntetiska innehållet bedövade hennes hjärna i ett vackert myller. Stärkte färgerna, ljusen. Hon kunde höra allas hjärtslag som om de vore inuti henne. Hon var universums varma lilla nav som utstrålade all den värme hon kände inom sig.

Ett par händer fann hennes kropp och hon följde deras anvisningar. Hon, händerna och musiken var ett och aldrig förr hade någon dansat så. Hela världen rymdes i hennes huvud. Hon skrattade ibland och lät kroppen röra sig som den ville.

Hon såg på Alvaro som lät sina händer glida över hennes kropp tillsammans med musiken. Ingen hade någonsin varit så vacker. Hon smekte hans bara armar och slickade på hans tatueringar. Han smakade som regnbågen måste smaka.

 När han tog tag i hennes nacke och kysste henne gjorde hon inget motstånd. Hon kysste honom tillbaka. Kysste honom så hårt att hon fick blodsmak i munnen och bet honom i läppen. Han svor och drog sig undan. Hon skrattade åt honom och han skrattade med henne. Glädjen i musiken, i deras blod. Inget var större i världen.

Efter vad som kan ha varit flera timmar, eller bara några sekunder drog Alvaro henne ut ur folkmassan. Bort till en av de få ställen där bron var hel och man kunde sitta på de bänkar de en gång satt upp där.

”Lägg dig ner.” sa han mjukt.

”Nej.” sa Angel. ”Jag har ingen lust. Jag vill dansa. Kom så dansar vi.” sa hon och började dra honom tillbaka, men han höll emot.

”Nej, nej. Kom. Vi stannar här en liten stund. Vi stannar här och bara... tar det lite lugnt. Kom nu...” bad han och log mot henne.

”Men jag vill dansa!” skrattade Angel. ”Det är ju därför jag kom hit!”

Han höll emot och skrattade han med.

”Nej, men vi stannar här ett tag, tjejen.” sa han. ”Du och jag.”

Han var mycket starkare än henne och drog henne till sig och ner i hans knä. Angel gjorde lite motstånd och försökte resa sig, men han höll henne fast.

”Ge mig en liten kyss då. Kom igen nu!”

Hans händer trevade över hennes kropp. Hennes rygg, bröst och rumpa. Det kändes inte som förut. I dansen, då allt var skönt och vackert. Här var det kallt och Angels huvud snurrade runt.

”Jag måste kräkas...” stönade hon.

Alvaro skrattade. ”Jag sa ju det. Du tål det inte.”

Han skrattade igen och drack ur en flaska han hittat på bänken. Angels huvud snurrade och snurrade och hon höll det mellan sina händer för att få det att sluta snurra. Det ville inte sluta snurra. Det blev värre och värre och till slut fick hon den där kvävda känslan i halsen och hon spydde ner på marken.

”Hijo de puta!” skrek Alvaro. ”Fan en liten tjej som du borde veta bättre, för helvete!”

Han ställde sig upp så snabbt att Angel föll framlänges rakt ner i sin egen spya. Han torkade sig om benen tills han upptäckte vad som hänt med henne.

”Oh, mierda, Angel, förlåt!”

Han tog tag i henne och satte henne på bänken.

”Är du okej?”

Han ruskade henne. Hårt. Riktigt hårt. Det gjorde ont och hon tänkte att om bara världen slutar snurra ska jag få honom att sluta skaka mig.

 När Angel vågade öppna ögonen igen hade han sina händer innanför hennes linne.

”Schh. Jag ska få dig att må bra igen.” sa han. ”Jag är bra! Riktigt bra! Jag ska få dig att må bättre!” väste han.

Angel började åma sig och vrida sig för att undkomma hans hungriga händer.

”Nej...” mumlade hon och grep tag om hans handleder, men hon kunde inte mer än hålla om hans armar. Ingen kraft fanns för att tvinga hans händer undan.

”Schh, sluta... jag ska ju göra något som du kommer tycka är skönt. Du kommer gilla det för fan....” viskade han.

Hans händer rev i hennes BH och letade in sig under. Hans berusade andedräkt slog emot henne och Angel var på väg att spy igen. Sekunden senare önskade hon att hon kunde göra det, spy på honom så att han skulle släppa henne, men inget kom. Allt som hände var att lite saliv rann ner för hennes haka.

Alvaro stönade upphetsat och började fumla med sina jeans.

”Jabolon! Kompair. Ne sta nonsens! Ye bitva boo-coo! Vos gemortán! ”

Utropet kom så plötsligt att Alvaro inte tog ut sina händer ur hennes linne. Angel kunde inte se vem som sa det. Hennes ögon var fortfarande tåriga från när hon kräkts.

”Ta det lugnt, man!” sa Alvaro och reste sig långsamt. ”Jag gör inget! Hon vill ju!”

Mannen stod bara stilla med något i handen. En lång pinne av något slag, såg det ut som.

Alvaro backade ett par steg men stannade sedan till.

”Ishia, sjut!” skrek mannen och Alvaro sköt iväg.

Angel försökte sätta sig upp men världen rullade runt hennes huvud och hon tog hårt mark mot betongen.

Varsamma händer lyfte upp hennes huvud och en lugn varm röst hördes.

”Oh, manyanga... sta vos dabuten?”

Angel öppnade ögon och blinka snart in i Stefans trygga blå ögon. Hon log igenkännande och smekte hans kind.

”Pedér staiir?” frågade han försiktigt.

”Ja, jag tror det.” svarade Angel men hennes ben tillät henne inte alls att ställa sig upp.

Stefan tog ett varlig tag om henne och lyfte upp henne.

Angel skrattade och höll lyckligt tag om hans hals.

”Med någon annan tjej skulle du nog imponera, men Stefan, jag väger inte ens femtio kilo.”

Stefan flinade. Några ord förstod han kanske ändå.

Han bar henne förbi de dansande människorna, förbi tälten och förbi sex-sju Necoids som glodde på dem. Ner för raset och bort mot deras kvarter. Mörket svalde dem där de gick och Angel såg upp mot himmelen. Den stora, mörka himmelen.

”Vet du vad Stefan?” sa hon och lyfte sedan sitt huvud så hon kunde se honom i ögonen igen. ”Jag ska lära mig eurolingo.”

Kommentarer

GRYMT!! Skrivet av Gäst den 2007-07-16 18:15:55 Mer! Jag vill höra mer!!

Skrivet av kuma den 2006-09-03 00:05:30 Dirt & grit, nergånget, slitet och fördärvat... Skitbra!

Nice! Skrivet av T_RED den 2006-08-18 20:28:35 Mer bidrag som beskriver det smutsiga och undanstötta i Neotech, istället för de polerade chrome fasaderna.  Skulle vara kul att se mer sånna här bidrag...

Ja... Skrivet av RipperDoc den 2006-08-13 13:38:18 ... mycket bra. Du fångar helt rätt stämning.

coolt Skrivet av Bastardo den 2006-08-13 11:18:55 Trevligt bidrag!

Kommentera
Namn:	Gäst
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!