Hon tittade upp med en avspänd och märkbart trött blick. Väntesoffan var stel och obekväm, den unga kvinnan skruvade irriterat på sig. Sekreteraren vid skrivbordet snett framför henne var antagligen i sena femtioårsåldern; ett så kallat millenniebarn. Fläkten på skrivbordet var säkert lika gammal som kvinnan, tänkte Sam. Den surrade högt och gav ibland ifrån sig obehagliga rassel. Sekreteraren knappade frenetiskt på en uråldrig tangentskiva och tittade in i en plastskärm som då och då tycktes blixtra till. Sam drog otåligt med handen genom sitt axellånga hår, tittade återigen på den smutsiga plastskärm som hon för länge sedan låtit operera in i underarmen. Tio minuter över, konstaterade hon. På ena väggen framför projicerades reklamfilmer blandat med olika, mer eller mindre olustiga färgskådespel.

Sekreteraren tittade upp från skärmen, sköt tillbaka sina kvasielektroniska informationsglasögon och gav Sam ett konstgjort men väldrillat leende. ”Nu tar han emot”

En dörr märkt FSE19-526779 öppnas och en kvinna i Sams ålder skyndar ut, upprörd och förargad. ”Far åt helvete”, skriker hon åt sekreteraren som återigen brer på med sitt onaturliga leende. Sam knackar lätt på den öppna dörren och kliver in. Kontoret är litet och stora travar med pärmar, papper, gammal elektronik och annat skräp står uppradade längs väggarna. Mannen bakom skrivbordet drar en trött suck och nickar menande mot den tomma stolen framför henne. Han torkar sina glasögon med en brunaktig skurtrasa och betraktar den unga kvinnan. Detta är hans sextonde intervju på knappt tre timmar. När han inser att sikten genom glasögonen bara blir värre kastar han irriterat trasan åt ett håll och glasögonen åt ett annat. Han muttrar något, plockar upp en namnskylt som han demonstrativt ställer på skrivbordet; ”Hans Miller”.
 ”Du är Samantha Belloni?”, frågar han. ”Bra, det här kommer att gå fort” Miller tittar på klockan och inser plötsligt att han fortfarande inte har lyckats hitta en enda arbetssökande värdig jobbet under hela sin långa arbetsdag. Han knäpper på en plastpenna, två knappar i olika kombinationer och en tredimensionell bild projiceras plötsligt upp i luften på skrivbordets ena sida. Samantha ser en dålig profilbild föreställande henne för ett par år sedan. Mannen framför fortsätter att knäppa på pennan och projektionsbilden börjar lista uppgifter, information och detaljer om hela hennes liv. Samantha hade varit på fyra intervjuer den senaste månaden, alla gick till på ungefär samma sätt. En envägskommunikation där tjänstemannen ställer frågor och i bästa fall tillåts den arbetssökande svara. I de flesta fall handlar det bara om att bekräfta alla dryga påståenden som tjänstemannen slänger ut om ens liv.

”Är du införstådd i vad exakt tjänsten gäller?” Miller rynkar på pannan.

”Sortera småspik, analysera hårstrån från läckande kloakrör!” Sam var dryg, det var hennes standardapproach. Hon visste att det krävdes något speciellt och utstickande om man skulle bli ”upptäckt” på en arbetsintervju.

Miller tittade besvärat upp och mötte en kall och frän blick från sitt intervjuobjekt. Givetvis visste hon vad tjänsten handlade om, hon var ju den som sökte jobbet. Han klurade på hennes personlighet och självsäkerhet, bet av en nagel och tuggade sönder den till småbitar. Bluffade hon? Efter fem minuters tystnad ledsnade han och återgick till att studera hennes bakgrund. Imponerande att en person som hon hade lyckats ta sig igenom alla kontrollmekanismer innan intervjun. Han skummade hennes akt och vissa termer fastnade: Våldsbrott, narkoman, stöld, särskild samhällsanpassningsinrättning, gängledare, politisk aktivist, ekonomisk brottslighet, osv. osv.

Miller reste sig sakta upp, rätade på sig. Det knakade illa ifrån hans sedan länge utslitna rygg. ”Vill du ha kaffe?” Hon skakade på huvudet. Han tryckte återigen på sin penna och mumlade något i den ”Skicka in två svarta”.

”Är du verkligen kvalificerad för det här jobbet?” Han förväntade sig inget svar. Samantha Belloni gav honom inget heller. Miller log för sig själv. Han gick sakta runt i kontoret, stannade vid ett av de förtäckta fönstren. Han drog upp persiennen och fäste linan.

Det lyste in, fast inte av solljus. Himlen täcktes som nästan alltid av stora svarta moln. Ett enormt luftskepp med jättelika och neonupplysta panoramafilmdukar drog sakta förbi utanför. Kontoret låg på den 113:e våningen i skrapan. Miller suckade, han var trött.

”Din tidigare arbetsgivare, Noxos Corporate Union, uppger att man kan tänkas sälja deras anställningsrätt för 35% av det redan låga ingångspriset. Det är ganska lågt, även för en sån som dig. I vanliga fall skulle jag låta slänga ut dig utan förbehåll, varför skulle jag agera annorlunda i ditt fall?”

Sam tittade upp, log och svarade tjänstemannen lugnt ”Det kan du ju aldrig veta. Men om du kör ut mig nu, får du aldrig veta om jag hade blivit en bra investering åt er eller inte.”

Miller grävde metodiskt genom sitt stripiga hår och bet av ännu en nagel. Han kände på sig att det här kunde vara ett riktigt fynd. Men samtidigt insåg han att eventuella misstag eller felinvesteringar skulle dras direkt ifrån hans eget lönekonto. Miller hade redan ett antal liknande ”investeringsprojekt” som tärde på hans löneackord. Bonus var inte att tala om, det hade han inte fått under de senaste sex åren.

Sekreteraren kom in med två plastmuggar. De var fyllda med en tjock svart sörja, det kallades för kaffe. Varför visste ingen riktigt.

”Federation Serial Enterprises kan tänka sig att köpa dig från Noxos för 28%”, avslutade Miller. ”Det är inte säkert att de går med på det, fast det finns ju en liten chans med tanke på din eh… något färgstarka.. bakgrund”.

De drack under tystnad, endast den gamla luftkonditioneringen störde i bakgrunden.

Kommentarer

Skrivet av Bastardo den 2006-03-05 11:00:48 Kan ju kännas lite low-tech... fast det är liksom meningen i det här fallet

Kommentera
Namn:	Gäst
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!