ONN har träffat och intervjuat Leif Virra, 42 år, befrielsekämpe och ärrad krigsveteran i organisationen Samisk Befrielsefront, vilka opererar i norra Skandinavien i hopp om att i framtiden kunna trygga nationell självständighet ifrån de (oönskade) sydskandinaviska politikernas välde.

Vi träffar Virra på icke namngiven plats, någonstans i norra Skandinavien. Mötet äger rum i en så kallad ”kåta”, en uråldrig tradition av boendeformer som samerna nyttjat och vidareutvecklat sedan urminnes tider. Det är varmt här inne, trots den kalla januarinatten utanför. En liten eld brinner sakta i den tillfälliga boningens mittpunkt. Överallt på ”golvet” är renskinn utlagda över en bädd av tall- och granris. Virra häller upp nybryggt kaffe i en mugg eller ”kåsa” som de också kallas. Kåsan är vackert urgröpt och ett färskt bevis på den skicklighet i form av hantverk och snideri som den samiska kulturen har tagit fasta på. Jag ser mig runt. Överallt hänger kläder på torkning, medan utrustning och allehanda vapen ligger utspridda enligt något tänkt system. Virra fortsätter med kvällens syssla medan vi språkas, han ”vårdar” ett tungt ”granatgevär”. ”En present från våra ryska vänner”, säger han och ger mig ett kort men talande leende. Det blir min bekräftelse på de rykten som menar på att ryssarnas materiella stöd till gerillan är väldigt betydelsefullt i dessa kretsar.

”Hur kom du fram till ditt beslut om att gå med i Samisk Befrielsefront”, frågar jag och funderar sedan om det verkligen var en bra fråga att inleda samtalet med.

Efter en djup suck lägger Virra ned vapnet på marken och ser på mig med sina stora ögon. Han förklarar med djup känsla om de händelser som legat till grund för hans beslut, om hur han på håll fick se skandinaviska obemannade bombflygplan ”precisionsbomba” det bostadsområde utanför Kiruna där hans familj befann sig i samband med händelsen. Med ett obeskrivligt djup i rösten berättar han om frustrationen, de känslor som han upprymdes av efter attacken. Hela hans familj, det vill säga fru och tre barn, dödades i angreppet. Virra berättar: "Efter tre år i sorg träffade jag slutligen en man som befann sig i liknande situation som mig. Han förklarade att befrielsekämpe är ingenting man väljer. Det är någonting som växer inifrån."

Träffad som blixten av hans historia, sväljer jag hårt och känner mig osökt som representant för allt det som försökt tvinga hans folk till underkastelse genom dylika brutala och skoningslösa bombningar.

”När besökte du senast någon av Skandinaviens eller Rysslands större städer”, frågar jag honom och hoppas att det kanske ska lätta upp stämningen efter min förra, känsloladdade fråga.

”Jag ser vart du vill komma”, säger den ärrade mannen och smuttar på sitt svarta kaffe. ”Du tror att vi inte känner till hur omvärlden ser ut, hur livet i städerna fungerar? Vi vet nog. Jag har själv växt upp i en fosterfamilj utanför Stockholm. Ja nog känner jag till det livet alltid; blinkande ljus, bländande neon, skimrande färger mot den svarta natten, pulsen, tempot och stressen. Jag har alltid längtat bort från allt sådant. Det var därför jag sökte mig hit, ut till naturen så långt bort från det moraliskt söndertrasade samhället som möjligt.”

Jag inser min möjlighet att ställa en träffande motfråga. ”Du anser inte att det ni gör – terrorbombningar, bakhåll, väpnade attacker på oförberedda – att dessa är omoraliska handlingar? Hur ska världens befolkning kunna förstå ert resonemang?”

”Det handlar inte längre om att försöka väcka sympati med vår sak – det handlar om att pressa politikerna i Köpenhamn tillbaka till förhandlingsbordet. Vi kommer aldrig någonsin att få internationellt stöd, det är vi alldeles för få för. Däremot kan vi tvinga SFS att erkänna vår legitimitet och rätt till nationellt självbestämmande.”

”Vilket är ditt bästa ögonblick”, undrar jag, varpå Virra ser mig djupt in i ögonen. Det är nästan som om norrskenet skär rakt genom mig. Han svarar lugnt ”den kalla natten, att sitta alldeles stilla på ett renskinn och blicka ut över den självföränderliga naturen”. Därpå berättar han om en natt när de skulle genomföra ett större angrepp mot en skandinavisk bränslekonvoj, hur de placerade ut timmer över vägen och skottade snö över. Därefter gjorde gerillan spår i snön upp över hindret så det skulle se ut som om vägen fortsatte obehindrat. Virra berättar med inlevelse, först om kraschen då den första bepansrade terrängbilen kolliderar med hindret och om hur den studsar ned i det djupa, snötäckta diket. Därefter berättar han om hur de beskjuter ett efter ett av de fordon som tvärstannar och försöker backa tillbaka till varifrån de kom. Virra är en erfaren kämpe och en lika erfaren berättare. Han skulle när som helst kunna få en åtråvärd plats vid ONN:s regionala högkvarter. Virra skrockar rått åt mitt generösa erbjudande om att försöka värva honom till nyhetsbolaget. Vi dricker av det svarta kaffet som han har bryggt av färsk nysnö. Plötsligt dyker det upp två för mig främmande män; gerillakrigare som Virra tycks de bestämt vara. De säger någonting på samiska och Virra tackar mig hastigt för intervjun. Jag betygar om att platsen vid ONN fortfarande står tillgänglig och han ger mig ett kallt leende tillbaka. Jag sätter mig på passagerarsätet i snövesslan och motorn går igång. Vi sicksackar bort genom skogen och genom det ödelandskap som jag försöker förstå hur Leif Virra kan bedyra så mycket mer än det samhälle jag själv kommer ifrån. Jag intalar mig själv att ingen någonsin kommer att tro på min berättelse om och i så fall när den publiceras.

Peter Röhler, frilansskribent för ONN – 2059-01-14

Kommentera
Namn:	Gäst
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!