Neotech utspelar sig i en mörk och cynisk framtid fylld av segregering, kontraster, svek och förtryck. Känslan av att leva i 2060-talets samhälle kan kanske bäst illustreras genom en fokusering på makt och frustration. Klyftorna och kontrasterna i samhället är stora och varje enskild rollperson har sitt eget perspektiv på tillvaron.

Affärsuppkomlingen från företagsdistrikten rör sig i samhällets övre skikt och kommer nästan aldrig ens i kontakt med samhällets botten och de människor som där försöker göra sina liv drägliga. Han är slätrakad, hans byxor nypressade och frisyren nylagd. Guldpennan i kavajfickan är en symbol för framgång i livet, en symbol för skyddad uppväxt och skolgång. Affärsmannen ler för sig själv och tänker tillbaka på sitt liv, en lång rad av lyckade fria val som han har förvaltat på ett intelligent och rationellt vis. Hans tillvaro består av kvinnor, lyx, konstgjorda botaniska trädgårdar, affärsluncher, drinkpartyn, stål, panoramaglas och fläckfri betong. Sin fritid spenderar den rike mannen i sällskap med sina vänner. De fördriver tiden med vilda fester, exklusiva restaurangbesök, reserverade nattklubbar eller på någon av stadens alla virtuella golfbanor.

Uteliggaren i jämförelse lever ett liv fyllt av mysterier. Hans tillvaro kan beskrivas som en evig ironi, ett misslyckande i en tid av förfall. En smutsig soptunna blir hans tillfälliga hem över en svart natt. När asfalten känns kall och hård är det skönt att kunna dra sig tillbaka och bara titta upp mot stjärnorna, som ibland kan skymta ovanför byggnadernas toppar, långt däruppe. Lukten av sopor och av gammalt dött kött är blott en klyscha. Uteliggaren noterar inga sådana associationer längre. Han vänder blicken uppåt istället, ser den pansaringlasade högbanan där tågen färdas mellan olika destinationer som för uteliggaren är lika främmande som ett annat land. Skyskraporna som reser sig mot himlen stirrar enögt. Rökridåer av luftföroreningar ligger tjocka mellan byggnaderna. Det sägs att medellivslängden för en människa i megastadens underklass är nästan halverad jämfört med en person som bor på landsbygden. Statistiken når dock aldrig de nödställda och i stadens nedgångna slum är det få som ens är medvetna om att det finns andra världar.

Den hårt arbetande grå massan är den tredje samhällsklassen. I en tid av förtryck och utnyttjande från alla håll rullar livets hjul vidare i spåret mot den dystra framtiden. Arbetarna lever under pressade förhållanden då de vet att sysselsättningen är begränsad men att antalet villiga händer är överflödigt. Människans värde är subjektivt och nedvärderat. I den skoningslösa konkurrensen om att nå personlig framgång och den inbillade lyckan slås alla ut; kvinnor, män, unga och gamla. I en tid där det annars vore en självklarhet att sluta sig samman förblir grupperna segregerade och för varandra främmande. Det är ett krig som inte utkämpas utan förnekas.

Neotech är en spelvärld där dessa kontraster aldrig möts. Gamla torg och öppna offentliga utrymmen, tidigare symboler för möten mellan grupper i samhället, nu inglasade som enskilda och privata egendomar. Studentrevolter och demonstrationer slås ned av en brutal företagspolis som dessutom tjänar subjektiva intressen åt en liten men välbeställd elit i samhället. Blodspillan vid offentliga sammanstötningar är en vardag som aldrig når de välbeställdas kaffebord utan blir liggandes på gatan tills de anhöriga med förskottsbetalning tvingas anlita ambulans och sjukvård. Starka neonljus i skimrande blinkande toner, irriterande färgglada reklamskärmar och den ständiga övervakningen. Staden skapar sin egen romantik med invånarna som gisslan. De små människorna ilar runt i sina illusioner och lever i en form av masspsykologisk trans, fångna i det påhittade medvetandet. Staden ligger tyst trots alla ljud och rörelser och förblir ett romantiskt mysterium åt drömmare.

Kommentera
Namn:	Gäst
Titel:
Kommentar:

Powered by AkoComment 2.0!